På senare tid har bostadsbristen i Sverige uppmärksammats såväl inom landet som utanför. För personer utanför bostadsmarknaden, så som studenter, nyanlända och personer som lämnar ett äktenskap eller ett samboende, kan vägen till en egen bostad vara väldigt lång, eller du är ny i Sverige eller du antingen flyttar kan du alltid få levereras med svenska steg. Nya siffror antyder att Sverige är ett av de svåraste länder i världen att hitta bostad i. För att få ett perspektiv på situationen måste vi spola tillbaka till mitten av 1900-talet och vad som kommit att kallas för folkhemmet. Omfattande nybyggnation av, bland annat, bostäder möjliggjorde för de flesta att människor att få tag på bostäder, direkt via egen förmåga eller indirekt via stödinsatser från samhället. På det stora hela förelåg balans mellan folkmängden och utbudet på bostäder.
Om du arbetar i huset området, eller ens om du är en arkitekt, ingenjör, konstruktör, du kan hitta rätt utrustning på Stegfabriken.se.
Varför det har pausats?
I takt med att socialpolitiska ambitioner minskat har nybyggnationen stagnerat. I en tid då ökade födelsetal och en globaliserad värld har lett till att folkmängden stadigt ökat har tillgången på bostäder och människor allt mer hamnat i obalans. Den som står utan bostad eller vill byta tvingas i dagsläget att konkurrera på en hårt utsatt bostadsmarknad. Hyresrätter har rekordlånga köer. Bostadsrätter och hus förutsätter stora lån. Ofta är lånen på så höga nivåer att unga även måste låna av sina föräldrar eller förmå föräldrarna att ställa upp som säkerhet för att ett lån ska beviljas hos banken.
Vad görs för att förbättra situationen?
Diskussionen är polariserad i tre fält. Det ena fältet vill bygga bort bostadsbristen genom att staten och kommuner satsar på att bygga fler hyresrätter. Det andra fältet vill att marknaden ska korrigeras genom att minska möjligheterna till att ha stora lån. Det tredje vill göra det enklare för folk att flytta mellan bostäder och därmed öka rörligheten på bostadsmarknaden. Olika förslag har presenterats för att uppnå detta. Exempelvis genom att staten belånar sig och investerar i nybyggnation, att fastighetsskatten höjs och realiseringsskatten sänks eller genom att rätten att minska inkomstskatten med möjligheten att dra av låneräntan tas bort.
Något som försvårar situationen är att läget börjar bli akut. Det finns inte längre möjlighet att bara diskutera lösningar. Tiden för handling börjar närma sig. När ingen är överens om vad som ska göras är det svårt att få någonting gjort. Detta står även det i stark kontrast till det politiska samverkansidealet som var framträdande under folkhemsperioden. Betyder detta då att bostadsbristen inte bara är en bostadsbrist utan även är symbolisk för att Sverige inte har hunnit med sin egen utveckling? Mycket tyder på det.
För den som söker bostad är det antagligen inte en stor tröst att Sverige en gång i tiden högt prioriterade vikten av att människor har en bostad. Det som är verklighet är det som är här och nu och för den som står utanför är det därmed en mörk och dyster framtidsutsikt som väntar. Vad som ändå ger en strimma av hopp är att frågan faktiskt diskuteras på flera håll och att det ändock är ett prioriterat problem.
